Spöken på Sätra Brunn

Sätra Brunn har funnits i över 300 år. Nog vore det konstigt om det inte fanns några spöken alls här? Hur som helst är våra spöken högst fridsamma och nöjer sig med att bullra lite och vara allmänt störande.

I linneförrådet i köket och trappan upp till övervåningen finns en närvaro, av många uppfattad som en äldre kvinna med huckle. Troligen är det någon av badmästare Bohlins döttrar, Emma eller Maria som var städerskor på brunnen i hela sina liv. Spöket märks genom att sent på kvällarna kan dörrar börja smälla igen eller öppnas, det ”blåser” igenom köket, lampor kan tändas eller släckas, det går inte att låsa eller låsa upp vissa dörrar och man kan i ögonvrån eller utifrån brunnsgården skymta ett huckle. Spöket är inte elakt men vill vara i fred och troligen arbetade systrarna på tider som inte kökspersonalen var där med lakan, handdukar och arbetskläder.

I Linneförrådet sitter en spegel som enligt gammal tradition aldrig får tas ner – då blir det problem för dem som är i huset! Nu är linneförrådet omgjort till personalmatsal så vi får se hur hon tacklar detta!

I Henschens badhus spökar badaren August Andersson. Han var en kraftkarl som gjorde träarbeten åt brunnen på vintrarna och fällde många älgar i sitt liv. På sitt barska och ibland lite burdusa sätt höll han badgästerna i schack och han går där än och ser om sina badgäster och badkar och kör ut obehöriga.

I Riksrådet spökar den röda damen. Hon sägs ha varit brunnsgäst på 1800 talet och har blivit strypt av en okänd förövare. Kvarlevorna efter henne och en person ytterligare finns i grunden och då riksrådet brann ner trodde man att hon skulle sluta visa sig. Det gjorde hon dock inte utan hon går fortfarande runt och letar efter sin baneman.

I Bergabo kan känsliga personer känna att det finns något som inte går att förklara men de flesta av våra gäster märker inget. Som motvikt till denna närvaro finns i fristaden en god häxa, kanske är det Stina Gunnarsson som huserade i iskällaren och skötte om matförråden på brunnen under många år.

Fristaden får aldrig rivas för då förloras jämvikten mellan den goda och den onda kraften.

Biskopinnan Kalsenius var en kraftfull, ganska snål och kontrollerande kvinna. Hon donerade brunnen till uppsala universtitet 1747 men skrev in i donationsbrevet att hon skulle få återvända under resten av sin levnad. Det gjorde hon också, och fortsätter än! Hon bodde i Biskopsgården fram till 1773 då hon dog, här i huset

Konditor Ofvandal som blev 102 år och verkade här i Sätra på 1800-talet har ännu inte lämnat huset. På övervåningen finns en irriterad och otrevlig närvaro som gör att många inte vill gå upp där. Nu är hans salong återuppväckt och nyrenoverad och vi tycker oss märka att humöret blivit något bättre på övervåningen! När vi dessutom börjar deklamera pekoralpoesi blir det säkert bara frid och fröjd! Det kan också vara vålnaden av en kusk som hängt sig på denna övervåning på 1700-talet…